Jag har ju endast skrivit om mina egna studier och doktorandresa på senaste. Tänkte att nu är det dags för lite tendinopatier igen. Jag skriver om en studie som väldigt nyligen blev publicerad, och en studie som jag själv tänkt att jag skulle vilja genomföra. Det är en frågeställning som aldrig blivit undersökt, så väldigt intressant. Alfredsson kikade på tåhävningar från marken på en grupp med infästesproblematik men man hade ingen jämförelsegrupp i den studien.
Bakgrund
Infästes-akillestendinopati kännetecknas av smärta och förtjockning av senan vid dess infästning på hälbenet, motstas till den mer vanliga typen av Akillestendinopati där förtjockningen syns några centimeter upp från hälbenet. Traditionella rehabiliteringsmetoder har historiskt ofta haft begränsad framgång. En ny studie av Pringels et al. (2025, länk) undersöker det som man länge pratat om klliiskt men som aldrig undersökts i forskning nämligen att försöka begränsa kompressionen av senan mot hälbenet genom att begränsa dorsalflexion, dvs att minska positioner där man böjer fotleden så att tårna riktas uppåt (dålig förklaring kanske :)). Motsatt position till en tåhävning kanske är enklare att förstå.
Studiedesign
Studien var en randomiserad klinisk prövning med 42 idrottsaktiva patienter som led av kronisk insertionell akillestendinopati. Deltagarna delades in i två grupper: en grupp som genomgick träning med låg kompression (LTCR) och en grupp som genomgick hög (HTCR). Båda grupperna följde ett progressivt träningsprogram under 24 veckor, men LTCR-gruppen undvek rörelser som ökade kompressionen på akillessenan.
Resultat
Resultaten visade att LTCR-gruppen hade signifikant bättre förbättringar i smärta och funktion jämfört med HTCR-gruppen. Efter 12 veckor hade LTCR-gruppen en genomsnittlig förbättring på 24,4 poäng på VISA-A-skalan, medan HTCR-gruppen förbättrades med 12,2 poäng, skillnad mellan grupperna var 12.9 poäng. Efter 24 veckor var förbättringarna 29,0 respektive 19,3 poäng, skillnad mellan grupperna var 10.4.
Kritisk analys
Jag hade verkligen inte trott att man skulle se någon skillnad mellan grupperna. Det hade definitivt varit min utgångspunkt om jag gjort studien själv. Låt oss kolla på några grejer som kan ifrågasätta resultaten lite:
- Studiedesign och metodik: Studien använde en randomiserad design, vilket är en styrka. Dock kan det ifrågasättas om de två grupperna verkligen representerar realistiska behandlingsalternativ. HTCR-gruppen utsattes för en mycket provocerande behandling, vilket kan ha förstärkt skillnaderna mellan grupperna. Jag skulle säga att det inte är ”standard of care”, det man gjorde i HTCR-gruppen. Dessutom kommer den andra gruppen också utsättas för kompression, med dom övningar som beskrivs.
- Mätmetoder: Användningen av VISA-A som primärt utfallsmått är standard inom tendinopatiforskning, men det är viktigt att notera att detta mått huvudsakligen baseras på patientens subjektiva upplevelse av smärta och funktion (och är kraftigt ifrågasatt om man ska använda överhuvudtaget). Objektiva mätningar av styrka och rörlighet saknas, vilket hade kunnat ge en mer nyanserad bild av rehabiliteringens effektivitet. Man gjorde ultraljudsmätningar (också beroende av personen som mäter), där jag skulle säga att skillnaderna man såg skulle lätt kunna falla inom felmarginalen för vad som är rimligt att upptäcka. Dvs att skillnader på halva milimetrar behöver inte vara en faktisk skillnad pga träningnen utan på att den som mätt gjort lite olika mellan tillfällena och därför fått olika värden. Båda grupperna instruerades även att arbeta med procent av “maximal voluntary contraction” (MVC), men studien anger inte hur MVC fastställdes. Detta gör det svårt att reproducera träningsupplägget exakt. Gick man bara på 50% ansträningsgrad, eller hur gjorde man egentligen???
- Adherens och övervakning: Studien förlitade sig på att deltagarna följde träningsprogrammen hemma, vilket kan vara en källa till variation i resultaten. Det är svårt att säkerställa att alla deltagare utförde övningarna korrekt och med rätt intensitet.
- Långtidsuppföljning: Studien följde deltagarna i 24 veckor, men det är oklart hur hållbara resultaten är på längre sikt. Det vore värdefullt med uppföljningsstudier som undersöker om förbättringarna kvarstår efter ett år eller längre.
- Statistik: Jag är defintiivt ingen statistiker, men dom gjorde en lite ovanlig grej (tror jag), där dom imputerade olika värden för låg och höggruppen pga bortfall vilket förstärkte resultaten av att ”det borde vara sämre” med hög kompression och ”borde vara bättre” med låg kompression. Eftersom det var så få deltagare i grupperna kan detta ha påverkat resultaten ganska mycket. Man hade även 4 haglunds-patienter i låg-gruppen vilket ändå måste uppfattas som ett annat tillstånd och som också kliniskt brukar vara lättare att initialt avlasta och snabbare blir bättre.
Slutsatser
Men all cred till författarna, tufft att rekrytera så pass många patienter som det ändå är med tanke på diagnosen. Jag vill ändå understryka att resultaten bör tolkas med försiktighet och kompletteras med ytterligare forskning som inkluderar objektiva mätningar, en kontrollgrupp som kanske lite mer följer kliniskt praxis och långsiktig uppföljning.
Tendon guru 