Det är lätt att tro att vissa saker redan är “lösta” inom muskuloskeletala problem. Jag har ju skrivit en hel del om akillestendinopati här på bloggen, ett av de vanligare tillstånden man stöter på hos idrottare. Men faktum är att det aldrig tidigare funnits några internationellt överenskomna diagnoskriterier. Ja, du läste rätt. Vi har behandlat tusentals patienter, publicerat hundratals artiklar, men aldrig riktigt varit överens om hur diagnosen faktiskt ska ställas.
Tills nu.
En ny studie publicerad i British Journal of Sports Medicine samlade 52 kliniker och forskare från hela världen, alla med erfarenhet av att behandla och forska på akillestendinopati. Genom en femstegs Delphi-process nådde gruppen konsensus om vad som bör krävas för att ställa diagnosen och hur man samtidigt ska tänka kring differentialdiagnoser och potentiellt allvarligare tillstånd.
Fyra diagnostiska domäner – samma för midportion och infästesproblematik
Man landade i fyra centrala domäner som måste finnas med för att kunna ställa diagnos:
- Smärtlokalisation – typiskt över mittdelen eller vid infästningen mot hälbenet.
- Smärta vid belastning – t.ex. gång, löpning, hopp.
- Tester som provocerar smärta – t.ex. tåhävningar, hopp eller palpation.
- Palpationsömhet – över den relevanta delen av senan.
Samtliga domäner hade hög konsensus (83–97 % enighet) och gäller oavsett om det rör sig om midportion- eller insertionstendinopati.
Inte bara “tendinopati” – utan också vad det inte är
Studien lyfter också vikten av att utesluta andra tillstånd – något som vi kanske ibland slarvar med i kliniken. Totalt enades man om 15 differentialdiagnoser, där vissa är mer relevanta vid infästningssmärta (som Haglunds eller retrocalcaneal bursit) och andra vid smärta i mittdelen (som nerventrapment).
Dessutom pekade gruppen ut sex tillstånd där man bör vara extra uppmärksam och överväga vidare utredning eller remiss, som t.ex.:
- Akillesseneruptur
- Inflammatorisk ledsjukdom
- Metabola tillstånd
Bilddiagnostik? Ja, men inte alltid
Ett intressant (och välkommet) inslag är hur man förhåller sig till bilddiagnostik. Konsensus var tydlig: bilddiagnostik kan vara till hjälp, men är inte nödvändig, så länge de fyra kärndomänerna är uppfyllda och det inte finns några röda flaggor. Det här innebär en tydlig markering mot den ibland överdrivna tilltron till ultraljud och MRI vid diagnossättning.
Reflektion: Det var verkligen på tiden
Det är ju något lustigt att vi inte tidigare funnit konsesus kring detta. Det är därför extra viktigt om man läser en äldre studie att kika på hur man satt diagnosen och om man jämför flera studier mot varandra blir det ännu viktigare så att man vet att man undersökt samma tillstånd. Det här ett välkommet steg mot ökad standardisering, både i behandling och forskning. För forskare innebär det bättre inklusionskriterier i studier. För kliniker: ett ramverk att luta sig mot.
Och kanske viktigast: det markerar ett skifte bort från en strikt vävnadscentrerad syn på tendinopati, och mot ett mer kliniskt resonemangsbaserat angreppssätt. Inte helt olikt det vi länge gjort – men nu med ett gemensamt språk och struktur.
📎 Länk till artikeln:
Consensus-based clinical diagnostic criteria for Achilles tendinopathy
Tendon guru 