Att träning är det vanligaste behandlingsvalet vid akillestendinopati vet nog de flesta av er (läsare av bloggen) vid det här laget. Men frågan hur träningen ska utföras har varit betydligt mer svårbesvarad. Ska vi fokusera på antal repetitioner, set, smärtguidning eller kontraktionsform?
En ny internationell konsensusstudie, publicerad i British Journal of Sports Medicine (där jag själv är medförfattare), har för första gången kartlagt vilka träningsparametrar som anses viktigast av experter inom området.
Resultat i korthet
Efter tre Delphi-rundor med 17 kliniker och forskare blev resultatet som följer:
- Mittdelstendinopati (midportion)
- Viktigast: intensitet i kontraktionen
- Därefter: total tid under spänning, antal repetitioner och set, samt kontraktionstyp
- Infästningsproblematik (insertion)
- Viktigast: hur mycket dorsalflexion i fotleden som tillåts under träningen
- Intensitet, antal repetitioner och set rankades också högt
Min reflektion
Jag tycker det är intressant att smärtguidning inte nådde konsensus, trots att det länge diskuterats som en nyckelfråga. Kanske visar det att vi fortfarande inte riktigt vet hur vi bäst ska kommunicera smärta i rehabiliteringen. Samtidigt är det tydligt att belastning måste till för att senan ska anpassa sig strukturellt (sen behöver det självklart inte vara kopplat till symptom). Det som jag tyckte vara svårt (vilket också nämns i diskussion) var att skatta hur viktigt man tyckte något var när frågorna var ganska trubbigt ställda. Jag skrev ofta kommentarer om att gäller det enbart smärta kan man tänka såhär medan om det även gäller prestation kan man blanda in flera andra parametrar i sitt resonemang.
Även om resultatet från en sån här typ av studie inte ska ses som en absolut sanning kanske man kan se det som lite guidning i väntan på mer ”hård” evidens.
👉 Här hittar du artikeln i British Journal of Sports Medicine: länk till studien
Tendon guru 