Hej,
Äntligen har min första artikel blivit accepterad (den är ahead of print) och jag kan skriva om den här på bloggen. Artikeln behandlar exakt det ämnet som jag tidigare skrivit om här på bloggen, det vill säga, förändras strukturen av den tendinopatiska (är det ett ord? :)) senan efter en träningsperiod och om den gör det finns det någon koppling mellan förändringen och det kliniska utfallet? Det har verkligen varit lärorikt att få producera egen forskning. Att en process kan vara tålamodsprövande har fått en ny betydelse för mig. Jag vill även tacka mina medförfattare/handledare Peter Malliaras och Stephen Pearson för ovärderlig hjälp och stöttning i arbetet.
För er som inte orkar läsa hela artikeln får ni här en kortare sammanfattning på svenska.
Bakgrund: Tendinopati är en vanlig åkomma och kan drabba både stillasittande och aktiva personer. Tendinopati är ett paraplybegrepp som innefattar både smärta, dysfunktion och kan även inkludera patologi (exempelvis kärlinväxt). Tendinos (ett uttryck som vi inte bör använda längre) är en patologisk förändring av senan som inte behöver innefattas av smärta och dysfunktion (1,2).
Träningen är den mest evidensbaserade behandlingen vid tendinopati (3) men det kanske också beror på att det är träning som är mest studerat (4)? Även om vi vet att den träning som utförs vid tendinopati kan förändra normala (ickepatologiska) senors struktur och mekaniska egenskaper (5) vet vi inte om dessa förändringar sker vid tendinopati (patologiska senor).
En tidigare systematisk granskning (6) stödde inte ett förhållande mellan observerbar strukturell förändring (via framför allt ultraljud och MR) och förbättrade kliniska resultat vid behandling med excentrisk träning, men detta var baserat på bilddiagnostik (strukturella förändringar, t.ex. ekogenicitet) som har dålig tillförlitlighet (reliabilitet), vilket gör att man kan ifrågasatta slutsatsens gilitighet (validitet). En annan systematisk översikt (publicerad 2018, (7)) drog slutsatsen att det fanns måttliga bevis för en koppling mellan kliniska resultat, senstjocklek och neovaskularisering vid tendinopati men inkluderade studier som undersökte träning med exempelvis placeboinjektion vilket kan påverka senadaptation och upplevelsen av smärta. Med tanke på osäkerhet i litteraturen och tidigare metodologiska begränsningar tyckte vi att en granskning som fokuserar på tillförlitliga bilddiagnostiska metoder (mätning av tjocklek) och studier som undersökte enbart excentrisk träning eller i jämförelse med någon annan intervention var motiverad.
Vad ville vi kika på Vi ville undersöka senans (hälsenan) anpassning (förändring av senans tjocklek), vid tendinopati, efter träning (> 12 veckor) i relation till det kliniska utfallet (t.ex. självrapporterad smärta och funktion).
Vad vi hittade 8 studier inkluderades varav 7 unika kohorter. Samtliga studier undersökte excentrisk träning för sig eller i jämförelse mot någon annan intervention. Ingen av studierna undersökte mekaniska förändringar. Sammantaget skedde det ofta en förbättring i smärta och funktion. Gällande förändring i tjocklek såg det olika mellan studierna. Kontentan blir dock att i studierna där man såg en minskning av tjockleken kan man inte avgöra om det var interventionerna eller endast tiden som gjorde att senorna minskade i tjocklek.
Diskussion Det fanns studier på andra senor men för få för att kunna sammanställa till något användbart. Det mest intressanta att fundera kring är om minskning i tjocklek endast är något som sker över tid. Det är allmänt accepterat att vi bör förvänta oss att en förtjockad sena skall minska i tjocklek för att symtomen ska förbättras men friska senor ökar ofta i tjocklek efter träning. Det kanske inte är en jämförelse vi bör använda, det kanske är olika signalvägar för träning och förändring av tjockleken?
Efter en period av träning kan vissa senors kollagenhalt och storleken på kollagenfibrerna öka men vattenhalten minska så nettoeffekten blir att tjockleken inte förändras. Det vill säga senans uppbyggnad har förbättrats men om man bara mäter tjockleken så syns inte detta. I sådana fall skulle anpassningen endast kunna hittas genom att man utvärderar senans mekaniska egenskaper (exempelvis stelhet). En nyligen genomförd studie som undersökte den långsiktiga prognosen (5-15 års uppföljning) i plantarfacia-relaterad smärta, fann en större minskning än studier som ingår i vår översikt (asymptomatiska och symptomatiska grupper 6,9 mm respektive 6,7 mm till 4,3 mm i båda grupper). Men, vid uppföljning hade tjockleken och ekogeniciteten normaliserats i endast 24% av den asymptomatiska gruppen och fasciatjockleken minskade över tiden oberoende av symtom och hade ingen inverkan på prognosen.
Jag tror framför allt att det är tiden som förändrar senans tjocklek, och det är små förändringar. Med andra ord vet vi inte vad dessa små förändringar egentligen gör eller om förändringarna spelar någon som helst roll.
Slutord Om det sker förändringar i tjocklek på senan eller ej efter en träningsperiod är alltså förmodligen inget som en kliniker behöver lägga allt för mycket fokus på. Denna information kan vara hjälpsam för någon som gått en längre tid med smärta i området av hälsenan och fått en ultraljudsundersökning som visat på en förtjockning av senan. Kom även ihåg att efter att symtomen försvunnit och funktionen kommit tillbaka kan senans tjocklek ofta vara oförändrad.
Länk till artikeln hittar ni här
Tendon guru 