I detta inlägg tänkte jag kika lite närmare på studien ovan.
Bakgrund: Gluteal tendinopati är den vanligaste besöksorsaken gällande tendindopatier i nedre extremitet (fot, knä, höft) om man ser till patienter på en husläkarmottagning. Här finner man smärta på utsidan av höften, palpationsömhet (det gör ont om man trycker på utsidan av höften), nedsatt funktion och förmåga till arbete (1, 2). Man har undersökt skillnader mellan friska och personer med gluteal tendinopati och då kikat på exempelvis BMI och styrka men man har inte i någon större utsträckning undersökt psykologiska faktorer (3, 4).
Vad ville man kika på: Forskarna ville undersöka skillnader i fysiska och psykologiska faktorer hos deltagare med gluteal tendinopati.
Metod: Som titeln anger var detta en tvärsnittsstudie (cross sectional study). Med det menas att man mäter samtliga deltagare vid ett tillfälle, man får då en ögonblicksbild av hur deltagarna presterar/mår/väger etc etc. 204 deltagare inkluderades varav 82% var kvinnor (drabbar vanligtvis ffa kvinnor, så rimligt att urvalet såg ut så). Medelåldern var 55 år, vilket också kan ses som ett rimligt urval då det oftast är just kvinnor i medelåldern som drabbas. Dessa personer fick sedan svara på en mängd olika formulär gällande olika psykologiska faktorer. Man kikade även på livskvalitet, fysisk aktivitet och styrka. VISA-G användes också, det är ett självskattningsformulär där man undersöker smärta och funktion för just personer med gluteal tendinopati. Utifrån poängen från VISA-G delades deltagarna in i undergrupper; milda, måttliga och stora besvär.
Vad hittade författarna: Deltagarna med störst besvär (utifrån VISA-G, kommer ni ihåg J) hade mer oro kring sin smärta, var i större utsträckning deprimerade, hade lägre självförtroende kring att kunna hantera sin rörelserelaterade smärta, sämre livskvalitet och högre BMI. Deltagarna med störst besvär skattade dessutom högre smärta och funktionsnedsättning samt hade lägre fysiska aktivitetsnivåer jämte deltagarna i gruppen med milda besvär. Man hittade ingen skillnad i styrka mellan de tre grupperna.
Hur ska vi tänka kring detta: Det verkar finns en koppling mellan större besvär, funktionsnedsättning (mätt med VISA-G) och psykologiska faktorer och livskvalitet snarare än styrka i höftmuskulaturen. Vi måste dock ta i beaktan att detta är en tvärsnittsstudie så vi kan inte säga att psykologiska faktorer leder till större besvär och funktionsnedsättning. Detta är något som författarna själva tar upp som en svaghet med studien och man uppmanar till att genomföra prospektiva studier på området för att kunna identifiera prognostiska faktorer. Det vill säga, man mäter exempelvis psykologiska faktorer och VISA-G vid starten av studien sen följer man deltagarna över lång tid (helst flera år). Sedan mäter man exempelvis VISA-G (formulär som mäter smärta och funktionsnedsättning ni vet J) vid slutuppföljningen och ser hur mycket de psykologiska faktorerna påverkat just VISA-G.
Det var som sagt ingen skillnad i styrka mellan grupperna i denna studie men man vet att det är skillnad i styrka mellan friska individer och personer med gluteal tendinopati (5). Friska personer kommer inte rapportera smärta vid testning av styrka vilket personer med gluteal tendinopati kommer att göra men smärtan kommer förmodligen inte påverka kraften dem kan producera (6, 7). Det vi kan sammanfatta kring detta är alltså att personer med gluteal tendinopati (själva diagnosen i sig) kan kopplas samman med sämre stryka i höftmuskulaturen jämfört med friska personer men inte med smärtintensitet och funktionsnedsättning. Måste vi då adressera styrkeaspekten? Detta är en väldigt intressant frågeställning. Vi måste ställa oss frågan kring vad individen framför oss har för kravbild, är det en elitidrottare behövs förmodligen styrkan för att kunna prestera, kan nedsatt styrka prediktera framtida besvär? Fångar VISA-G smärta och funktion på ett adekvat sätt? Ganderton med författare visade att även om man inte belastar höftmuskulaturen specifikt (shamgrupp som utförde enkla övningar så som sittande benspark utan vikt) jämfört med ett träningsprogram för höften kan förbättringar i funktion och smärta vara lika. Även om inte styrkan mättes i den studien kan man förmoda att styrkan inte förändrades i shamgruppen (8). Var det träningen i sig som gjorde att personerna blev bättre, eller var det förändringar i självförtroendet kring hanteringen av smärta, eller någon annan psykologisk faktor, eller något helt annat. Det vet vi inte i dagsläget, men det är något som behöver undersökas i framtida studier.
Sammanfattningsvis
- Gluteal tendinopati är en vanlig diagnos som framför allt drabbar medelålders kvinnor
- Det verkar finns en koppling mellan större besvär, funktionsnedsättning och psykologiska faktorer och livskvalitet snarare än styrka i höftmuskulaturen. Psykologiska faktorer bör vägas in i undersökning, behandling och utvärdering vid patienter med gluteal tendinopati.
- Man behöver nödvändigtvis inte bli starkare för att minska smärta och återfå funktion
- I dagsläget vet vi inte vilka mekanismer som påverkar förändringar efter en intervention vid gluteal tendinopati
Väl mött, Kenneth
Tendon guru 